Spatt på äventyr

Igår när Lilla S och jag kom hemputtrande på moppen så väntade katterna ivrigt på oss. Vi vill inte gärna att de skall vara ute medan vi jobbar, så på vardagarna så blir klockan framåt halv fem innan de kommer ut. Men solen sken så fint så de hade några trevliga och spännande timmar framför sig.

Medan jag och Lilla S kollade läget i sandlådan och räfsade bort lite gammalt gräs från ölandstokarna så var Spatt ute på jakt. Och han lyckades. Han kom framtill oss med en mus/sork-likande sak i munnen. Han var ganska stolt och ville visa men vi fick inte komma för nära och titta. Några kort hann jag iaf ta med mobilkameran innan han kastade upp den döda musen i luften och lekte vidare med den.

När Lilla S och jag förflyttat oss till gungan några minuter senare så hörde vi kattmorr och fräs. Jag gick och kollade och vid äppelträdet hade Spatt träffat på grannkatten. Det var Spatt som lät en hel massa och den andra katten stod mest uppburrad och såg förvånad ut. Jag tror inte ens att de hade slagits utan det var bara markeringar och ljud. Men det är skönt att katterna säger till de andra katterna som kommer in på tomten, vår tomt har nog varit lite allmän vandringsplats för diverse katter i området men Spinn och Spatt skall väl ha ett litet revir i alla fall.

Spatt verkade inte allt för skakad av händelsen utan ville gärna vara ute några timmar till.

/G

Invigning av nya stationen i Uppsala

Nostalgiker som jag är kunde jag inte låta bli att ta med kameran när jag gick till tåget i fredags och idag. Idag måndag (eller rättare sagt även igår) öppnades nämligen nya stationshuset och passagen under spåren, och det gamla stängdes. Här är ett antal hastiga bilder från sista och första dagen.

Fredag morgon, och det mäts och fixas för fullt.

Så här har det sett ut sedan... ja, säkerligen över hundra år. Tågen, och resenärerna, delar på utrymmet, till allas frustration.

Fotot är taget norrut vid spår 1 södra, där Stockholmstågen för det mesta gått. Spår 1 norra är ett relativt nybyggt påfund, som mest används av lokaltågen mot Sala.

Några av de sista resenärerna som fastnar vid bommarna. Upptåget på väg norrut.

Väntsalen i gamla stationen. Trång, kall och med alla som ska till tågen springandes rakt igenom.

Här i Pocketshop, belägen mot spår 1, har vi fördrivit många stunder i väntan på försenade tåg.

De stora fönstren mot spårområdet gjorde att man kunde se när tåget eller den man väntade på kom.

Måndag morgon vid 8, och jättetrappan ner mot passagen har öppnat. Fortfarande fogar två hantverkare det sista.

Passagen har många oroat sig för ska bli en mörk, otrygg tunnel, men den är rätt bred. Här med uppgången och ljushallen vid spår 3-4, som lyser upp.

Passagen mot stan, med nya stationshuset precis in till höger.

Nedervåningen av nya stationshuset, som är öppet i mitten. Ljust, stort och trevligt, och med rena galleriakänslan.

Här är huvudingången på planet ovanför. I bilden syns statyn Näcken, som står mitt utanför det gamla stationshuset (som inte syns till höger utanför bild).

I resebutiken bjöds det på lite frukost. Jag hann precis ta en fralla och skriva upp mig på listan för SJ Priokortsinnehavare, som skulle få en present. Vi kunde hämta den från den 19, fick jag veta.

Stockholmståget gick från spår 3, så det var bara att springa ner och upp igen.

/A

Trädgårdsarbete och Ärna-protest

Lika gråmulen och kall som lördagen blev, lika varm och solig blev söndagen. Katterna var ute hela dagen, och vi var det nästan.

På förmiddagen gav vi oss på den vildvuxna måbärshäcken (observera att det ligger något dolt i den):
En tung och rostig gammal häcksax från uthuset smordes upp med 5-56, och vi attackerade häcken, som mest såg ut som ett rissnår.
Vi hann snagga ena hörnet innan orken tröt och det var dags för lunch (fast inte från grillen vi klippte fram):
Efter lunch tog vi en promenad för att få lilla S. att somna. Vi gick till gården som sålde ägg, där hönorna nu fick springa fritt ute:
Fina spräckliga vid ett uthus:
Inne var dock äggen slut, men lilla S. och tuppen stirrade länge fascinerat på varandra.
Brunnby-korna var förstås ute som vanligt, och vissa var rejält på smällen:
Väl hemma möttes vi av Spatt, som tyckte vädret var underbart.
Efter lite gonande i solen gav vi oss på sibirisk ärtbuske-snåren vid gaveln, och gjorde rejäla framsteg.
Vi får se hur mycket träningsverk vi får efter det dagsverket.

I lördags kväll tittade vedkaps-Anders förbi, en granne längre upp förbi kyrkan som jag diskuterade vedkapen med i höstas och som köpte en likadan som vår (se denna post). Han samlade in fullmakter för en grupptalan mot Ärna-flygfältet som Staffan Westerlund skulle leda. Vi, som ligger rakt under inflygningskorridoren, skrev förstås på.

/A

Mer om Anders Pallin

Jag drog iväg ett mejl till Jenny, pressansvarig på Svenska Turistföreningen, och frågade om hon visste något mer om Anders Pallin. Det gjorde hon inte först, när hon tittade runt: "Hittade en årsbok från 1915 där han skrivit om Uppland. Han var även huvudredaktör för våra resehandböcker. Det kan vara så att han är omnämnd i någon av våra böcker ”Herrarna på STF”. Jag har tyvärr ingen sådan här."

Men sen fick hon napp i Svensk Klättring - Pionjärerna, Ewa Hellström-Boström, Alpina Förlaget 1997. Hon var vänlig att scanna in och mejla fyra sidor om Anders Pallin, som tydligen var en av de tidiga alpinisterna. Han föddes 1881 och dog 1974:

"...Med förare besteg han åren 1907-09 några av alpernas högsta toppar, som Breithorn, Lyskamm, Monte Rosa och Finsteraarhorn.

Som människa var han precis och systematisk. Han var tjänsteman och resehandboksförfattare vid STF mellan 1910 och 1943. Under 1900-talets första årtionde gjorde han många fjällfärder på skidor i Jämtland. Han propagerade för fjällsport i över tusen föredrag rutom i Sverige. Före biografernas tid betraktades föredrag som en populär underhållning. A. Pallin tyckte dock inte alltid det var så roligt att vara föredragshållare. Under vintersäsongen var han på resande fot så gott som varje helg. På lördagarna slutade han sitt arbete på STF i Stockholm klockan två, och fick då mycket bråttom till Stockholms Central för att hinna med tåget. Väl på tåget började han oroa sig över hemresan. Skulle han vakna mitt i natten så han hann med det mycket tidiga morgontåget till Stockholm? Han förväntades vara på plats vid sitt skrivbord då den nya arbetsveckan började. Ett annat stressmoment var det osvikliga kaffe med bullar han alltid blev bjuden på av någon välmenande folkskollärare. Själv hade han föredragit en rejäl middag! Ett tredje stressmoment var de bekvämlighetsinrättningar som tillhandahölls ute i landsorten. Det var ju fortfarande på utedassens tid.

1908 utkom hans bok Med isyxa, gletscherrep och skidor, där han berättar om en del av sina färder i alper och fjäll. Den blev säkert en inspirationskälla för kommande svenska klättrare och alpinister. För en nutida läsare känns dock språket svulstigt och högtravande. Bergens lov sjungs på att sätt som är ganska typiskt för den här tiden. Men i en recension av Gunnar Andersson i Ymer 1909 kan man läsa: "Stilen är lätt målande och höjer sig i bokens bästa partier till verklig konst". A. Pallin skrev också artiklar i STF:s och Främjandets årsböcker om sina mer eller mindre lyckade bestigningar."

I Svensk Klättring - Pionjärerna följer sedan flera sidor med beskrivningar om hans klättrande. Kapitlet om Anders Pallin avslutas:

"Trots att A. Pallin gärna framhöll hur farligt det var att bestiga berg, och hur modiga de var som gjorde det, kan man inte låta bli att känna sympati med honom när han berättar om hur svårt det är att snabbt ta sig över en alpäng och att han ideligen sackar efter sina förare. Det finns ju så många blommor att titta på som underbara gentiana, primula, krokus och soldaneller. A. Pallin var också botaniker in i hjärteroten. Botanik var hans verkligt stora intresse och han hade ett väldigt herbarium hemma. På äldre dagar kunde han sitta i sin länsstol och drömma sig bort över sina dagböcker från ungdomens resor medan röken från pipan slingrade sig mot taket. Han blev över 90 år gammal och gifte sig aldrig."

Anders Pallin vid sin arbetsplats på STF:s kontor vid Stureplan i Stockholm (från boken ovan).

Det ska bli intressant att gå igenom kartorna i lugn och ro och se vad han egentligen lämnade efter sig. Att samlingen hängt ihop i de drygt 35 åren sedan hans död är förstås mycket roligt.

/A

Strypt moppe

Tydligen så heter det att man stryper motorn när man tvingar den att ha en visst hastighetsbegränsning. Och den nya moppen är ju en EU-moped klass II och då får de bara gå i 25 km i timmen. Till skillnad från gamla moppar som gick i 30 (men som ändå faller in i samma klass som 25 mopparna).

Jag tyckte aldrig jag gasade på ordentligt med den gamla moppen men jag åkte uppenbarligen i mer i 25 km i timmen - eller så har jag blivit fartblind under vintern. Nu känns det som jag puttrar fram. Och motorn låter verkligen som om den är strypt och jag upptäckte att den inte ens kan gå i högre hastighet i nedförsbackarna.

Men den är bra, det är ordentlig fjädring på den, det kan ju delvis vara en anledning till att det inte känns som om man åker så fort, lilla Ciao-moppen skakade ju en hel del när man gasade på. Dessutom har den kickstart så den startar faktiskt enkelt. Och en av de bästa sakerna är backspegeln - det är jätteskönt att kunna hålla koll på ett enkelt sätt.

Igår både lämnade och hämtade jag Lilla S på dagis med moppen och jag har lämnat honom nu på morgonen. Han tycker fortfarande att det är roligt vilket är det bästa av allting.

/G

Kartfynd!

Jag svängde förbi mitt favoritantikvariat i Stockholm idag på lunchen. De har rätt bra prisnivåer, och nu kör de dessutom sin årliga jätterea. Denna vecka är det 60% på allt i butiken.

Jag fyndade två stora mappar fyllda med kartor för 240 kronor, utan att riktigt se allt som fanns däri. Nu har jag bläddrat igenom en av dem, och kan konstatera att den innehöll 66 kartor över Sverige, tryckta under den första halvan av 1900-talet. Mestadels generalstabskartor, som i sin tur är ritade på 1800-talet med senare uppdateringar.

Kartorna täckte rätt skilda delar av landet. Först och främst mycket kring fjällen, och därefter Stockholm och Uppland, skärgården, Gotland och Värmland med mera. Skicket var varierande och det fanns en del dubletter. De flesta hade anteckningar, och ibland inritade rutter. Alla var dessutom märkta "And. Pallin".

Jag hittade flera kartor över gamla hemtrakter, både Kungsängen och Bålsta utanför Stockholm, och till sista också en karta där Uppsala och Börje var med. Den var ett nytryck från 1905 av en karta från 1861!

Men vem var "And. Pallin"? Jo, en googling gav faktiskt ett antal träffar, på en Anders Pallin som var aktiv i Svenska Turistföreningen på 1900-talets början och bland annat skrev resehandböcker! Som författare förkortar han alltid namnet till "And.", så att det är hans gamla kartor jag kommit över råder det nog ingen tvekan om. På Wikipedia finns dock bara hans bror med.

Det är alltid lika roligt att göra fynd och upptäckter som denna. Det är inte för inte som min favoritsyssla här i livet är när jag kan arbeta som grävande journalist...

/A

Fem missionshus och deras öden

Snubblade över en artikelserie som Arbetarbladet i Gävle skrivit förra året, och var bara tvungen att tipsa om den. Serien hade titeln "Nytt liv i Guds hus":

"I nästan varje by finns de, missionshusen. Byggda när den starka frikyrkorörelsen drog fram över landet med början i mitten av 1800-talet. Många tjänar fortfarande som missionshus till krympande församlingar, andra har fått ett nytt liv. Under våren berättar vi om några av alla dessa hus och vad det blivit av dem."

2009-02-22
Missionshuset passade Ola och Susanne perfekt
I det stora gula trähuset hölls eldiga gudstjänster. De rösterna har för länge sedan tystnat. Nu är Marma missionshus i stället en plats för trasiga bilar.
– Det är perfekta lokaler men många som kommer hit undrar om de kör in i en gammal kyrka, berättar Ola Östlund som driver bilverkstad i träkåken ihop med sambon Susanne Forsblom.
http://arbetarbladet.se/nyheter/tierp/1.543615-missionshuset-passade-ola-och-susanne-perfekt

2009-03-01
Kjessmansbos stolthet och samlingsplats
I dag har turen kommit till Kjessmanbo. Ingen som färdas mellan Gävle och Hedesunda missar det ockragula missionshuset.
http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.567356-kjessmansbos-stolthet-och-samlingsplats

2009-03-15
Helén föll för ljuset och ljudet
Det är ett pampigt hus för stillhet. Men också för kreativitet. Keramiker Helén Wikforss bor och skapar i Stavs missionshus. – Det känns att det finns goda böner och sånger i väggarna här, säger Helén Wikforss.
http://arbetarbladet.se/nyheter/tierp/1.845336-helen-foll-for-ljuset-och-ljudet

2009-03-22
Från gudstjänst till ryktning
Altaret blev en dusch och garderoben en sadelkammare. Hästarna har tagit över det gamla missionshuset i Älvkarleö.
http://arbetarbladet.se/nyheter/alvkarleby/1.863515-fran-gudstjanst-till-ryktning

2009-04-12
Bönhuset har blivit deras drömhem
Första dagen på det nya millenniet köpte Peter Sandin och Maria Engblom missionshuset i Jäderfors. Då var det ett förfallet ruckel som stått tomt i 25 år. – Det var först efteråt som vi insåg vilket vansinnesprojekt det var. Men vi var nykära och tyckte att det skulle bli drömboendet, berättar Peter Sandin.
http://arbetarbladet.se/nyheter/sandviken/1.953515-bonhuset-har-blivit-deras-dromhem

2009-04-19
Gamla missionshus som har fått nytt liv
De gamla missionshusen är inte skyddade enligt kulturminneslagen. Av den anledningen finns det idag många kyrkor som används på ett nytt och lite annorlunda sätt.
http://arbetarbladet.se/nyheter/tierp/1.972167-gamla-missionshus-som-har-fatt-nytt-liv

/A