Lite missionshushistoria - dagens bokfynd

Min mor hade hittat en bok om missionshusen och väckelsen i Västerbotten (Sune Jonsson -Husen vid Himlastigen, 1998), som hon överlämnade när vi åt lunch idag. Där uppe verkar de ha varit lite senare - de flesta husen byggdes 1911-1940, med bara ett fåtal innan 1900. Så här skriver han om historien:

"De tidigaste bönhusen byggdes framför allt för att man där skulle samlas till bön och lyssna till predikan. Ofta var takhöjden imponerande, ibland mellan fem och sex meter. Rummets volym gav säkert god resonans åt psalmsången och ett sådant djup åt det evangelium som förmedlades, att man förnamn Guds närhet. I bönsalens fond fanns ofta ett upphöjt podium i vars centrum en hög predikstol var placerad. Inte sällan var fondväggen försedd med fönster. Någon annan utsmyckning än de målade och manande bibelord som prydde väggarna, främst fondväggen som församlingen ständigt hade för ögonen, var inte vanlig: 'Vaken och bedjen' ... 'Herren är nära' ... ' Se Guds lamm som borttager världens synd!' Ofta var de utförda i frakturstil med dess kantiga bokstäver och snirklade versaler, som menigheten kände igen från husandakternas postillor och predikosamlingar. De sammanhängande bänkarna var placerade i salens mitt med sidogångar efter långväggarna.

Bönhusen har under årtiondena kontinuerligt förändrats mot enkla och funktionella lokaler. Förändringarna har dels gjorts av praktiska skäl, dels för att man velat skapa en mer traditionell kyrklig interiör.

Gavelfönstren i fondväggen gav ett vackert och läsvänligt ljusflöde i bönlokalen men de var omvittnat störande. Predikanten stod ofta i ett så starkt motljus att församlingen endast uppfattade honom som en mörk kontur. Därför sattes de igen och finns nu kvar endast i ett fåtal bönhus. Predikstolarna blev lägre och flyttades på 1930- och 40-talen åt ena sidan, vanligtvis till vänster, och på motsatt sida placerades orgeln. Man ordnade också med mittgång, eftersom det var opraktiskt med sammanhängande bänkrader."

Och vidare:

"Under 1960- och 70-talen kom tyvärr masoniten in som byggmaterial i bönhusen. De gamla levande träväggarna av spontat virke revs bort och ersattes av dessa pressade träfiberplattor, som målades med ljusa och blanka färger. De nya, välspacklade och foglösa masonitvägarna gjorde interiören hygieniskt livlös och berövade den dess gamla tyngd och allvar. Masonit-eran skapade också en ny typ av predikstol: den halvcirkelrunda, som tillverkades av böjda och fuktade masonitskivor.

I bönhus där det var högt i tak var det inte bara svårt att hålla värmen, Bränslekostnaderna blev också mycket höga. Därför sänktes taken på 1940-talet, vilket inte bara var en sparåtgärd utan bönsalen blev därigenom också intimare. I samband med att taket sänktes försvann även den läktare som en gång fanns i ett flertal bönhus.

Med början på 1930-talet kom också altaret in i bönhusen, ett enkelt bord med antependium och en bönpall klädd med mörkrött sammet. Ovanför altaret som pryds av två ljusstakar, kanske en gipsreplik av Thorvaldsens Kristus och en uppslagen bibel, placerades, beroende på föreningens ekonomi, ett enkelt träkors, ett krucifix eller en altartavla, vars vanligaste motiv är Jesu Getsemanekamp eller hans överstprästliga förbön (Joh 17:24) i en fotoreproduktion eller målad kopia av Bertha Valerius kända tavla i Edelweissförbundets kapell i Stockholm. Altartavlorna kan också illustrera episoder ur Jesu liv, tex något av de många tillfällen han botade blinda, då han undervisade den samaritiska kvinnan vid brunnen i Sykar, ellr Golgatavandringen. Altartavlornas kvalité är mycket skiftande, men ibland anlitades konstnärer i bygden för uppdragen..."

Mycket av det Sune Jonsson - för övrigt en känd fotograf - skriver om missionshusen i Västerbotten går igen här nere. Exempelvis är våra fönster på fondväggen inbyggda, och altartavlan målad 1927 av en Sven Linnborg (Linnberg?). Taket är inte sänkt, men väl täckt av takplattor. Bakom döljer sig dock förhoppningsvis det spontade orginaltaket man skymtar i smattarna. Det har nog aldrig varit någon läktare på motsatta väggen i Börjefrid, även om den ser väldigt stor och tom ut. Vi funderar dock på att bygga en, och förvandla den väggen till en stor bokhyllevägg.

Salen vid tillträdet 16 juni.

Inne i högra smatten, med fönstret och delar av äldre målning synlig.

Det gamla innertaket, fotat rakt upp i vänstra smatten. Förhoppningsvis är det även kvar under takskivorna i salen.

/A