Söndag morgon, klockan tio över tre så vaknade jag av att det pep. Jag väckte A och sade att kattungarna nog kommit för det piper en hel massa.
Vi kom ju aldrig iväg och kastrera Spinn i tid, och hennes växande storlek har avslöjat vad som var att vänta. På lördagskvällen hade Spinn varit orolig och gick och tjatade på A, tog med honom upp i sovrummet och in i garderoben där hon födde förra gången. Det var dock inte lika bra ställe längre, inte ens efter det att A lade in en filt för att det skulle bli mjukt. Vid läggdags så började hon bädda bland mina tyger - vilket ledde till att en tjock ihopvikt filt blev lagd ovan på dessa också (det är tur att vi har ett outtömligt förråd av fleecefiltar). A bäddade också i en bananlåda - med en fleecefilt och förhoppningen att Spinn skulle tycka det var en acceptabel nedkomstplats.
Och det var som tur var bananlådan hon hade valt. Den står precis vid vår säng - och hon och kattungarna är fortfarande i den, hon har inte flyttat på dem trots att Lilla S varit och hoppat och sjungit i sängen. Det är helt tvärtemot det beteende hon visade när Knyt föddes. Då märkte man ingenting på henne, och hon gömde ungen snabbt i ett annat rum.
Men än så länge är de tre små här i närheten. Och om Knyt såg ut som en liten (fast stor) bortbyting med sin elegant randade pälsteckning så ser man direkt att dessa tre är Spinns små ungar. En är sköldpaddsfärgad precis som Spinn själv, en är vit med ganska mycket svart fläckar, relativt symmetriskt placerade ser det ut som. Den tredje är till största delen vit, med röda öron, rött på slutet av ryggen och en röd svans. Den sistnämnda har stora tassar, större än den svart-vita, så vi får se hur många som har ärvt Spinns extratår.
Nu när Knyt ändå är i respektabel storlek så finns det iaf två saker som man tydligt ser att hon har ärvt från sin mor - extratår och en stor, fin, tjock svans.
/G
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar