Igår när Lilla S och jag kom hemputtrande på moppen så väntade katterna ivrigt på oss. Vi vill inte gärna att de skall vara ute medan vi jobbar, så på vardagarna så blir klockan framåt halv fem innan de kommer ut. Men solen sken så fint så de hade några trevliga och spännande timmar framför sig.
Medan jag och Lilla S kollade läget i sandlådan och räfsade bort lite gammalt gräs från ölandstokarna så var Spatt ute på jakt. Och han lyckades. Han kom framtill oss med en mus/sork-likande sak i munnen. Han var ganska stolt och ville visa men vi fick inte komma för nära och titta. Några kort hann jag iaf ta med mobilkameran innan han kastade upp den döda musen i luften och lekte vidare med den.
När Lilla S och jag förflyttat oss till gungan några minuter senare så hörde vi kattmorr och fräs. Jag gick och kollade och vid äppelträdet hade Spatt träffat på grannkatten. Det var Spatt som lät en hel massa och den andra katten stod mest uppburrad och såg förvånad ut. Jag tror inte ens att de hade slagits utan det var bara markeringar och ljud. Men det är skönt att katterna säger till de andra katterna som kommer in på tomten, vår tomt har nog varit lite allmän vandringsplats för diverse katter i området men Spinn och Spatt skall väl ha ett litet revir i alla fall.
Spatt verkade inte allt för skakad av händelsen utan ville gärna vara ute några timmar till.
Det var en gång en liten flicka som växte upp i ett stort gammalt hus med högt i tak, stora fönster och där varje rum var minst 20 kvadrat. Hon tyckte att det var konstigt att andra folk bodde i så små hus. Hon bestämde sig att hon ville bo i ett stort hus med roligt knasiga utrymmen i när hon blev stor.
Det var en gång en liten pojke som växte upp i tron att 2,40 var den enda takhöjd som fanns, och att det var klart man bodde i en lägenhet. De enda hus han kände till var 60-talslådor, eller 80-talskuber med pappväggar.
När pojke träffade flicka fick han övertygas att så behövde det inte vara. Men när han väl fattat galoppen blev han än mer frälst. Klart det skulle vara ett stort, knasigt gammalt fint hus.
Och nu har vi, G. och A., efter fyra års letande funnit vårt knasiga hus - ett missionshus i tegel från 1892. Detta kommer vi dela med Sverker (så att han också växer upp med skev verklighetsuppfattning vad gäller hus) och så katterna såklart.
Vi nås på anders@borjefrid.nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar