Vrakgods på vinden

I söndags gjorde vi ett ryck med den kartongbelamrade stora salen. Inre nog med att vi har ett 30-tal ouppackade kartonger, alla uppackade stod kvar i höga travar. Vi har ju faktiskt ett hus med rejäl vind - även om jag inte varit uppe där sedan besiktningen innan köpet.

Vinden på 50-talsdelen av huset visade sig vara en trevlig bekantskap, som glatt svalde fyra dussin banankartonger utan att blinka. Sågspånsisoleringen var torr och fin, och verkade inte ha sjunkt ihop alls, med 15 centimeter från innertak upp till bjälklagret. Även om det inte var full ståhöjd så var det lätt att ta sig runt.

Efter att ha hystat upp tomkartongerna - och svurit en ed på att noggrant notera innehållet i alla kommande fulla kartonger som hamnar på vinden, vände jag mina blickar mot vinden ovanför själva missionshuset - byggd 1892.
På bilden ovan ser man hur de tagit hål i taket när de byggde ut. Efter att ha klättrat upp det par decimeter som skiljde i golvhöjd möttes jag av det ni ser på följande bilder. Osökt fick det mig att tänka på bilderna från havsbotten på Titanics förlisningsplats, med vrakgods och tillhörigheter fotade i kallt strålkastarljus på bottensedimantet. Håll till godo:

Ett glasrör till en fotogenlampa...

En gammal korg med okänt innehåll...

En gammal hink och låda...

Häftiga gamla glödlampor...

En förpackning med oanvända insamlingsbössor...

Trasiga lampkupor och ett fat...

Kupor och detaljer till fotogenlampor...

Gamla tapeter...

Det gamla vindsfönstret gav ett svagt ljus, trots att det någon gång bytts ut mot ett plåtskydd, som dock bevingade vandaler verkar ha forcerat. Den grönaktiga högen nedanför fönstret är mossa!
I mitten av vinden var det faktiskt ståhöjd - 1,85 meter upp till takbjälkarna. Det gällde dock att huka sig, eftersom läkten tegelpannorna ligger på är spikad rakt igenom det gamla plåttaket, som i sin tur vilar direkt på ribborna. Underifrån ser plåten ut att vara i gott skick:
Vi leker förstås med tanken att inreda vinden - isolera under innertaket och lägga golv över sågspånsisoleringen. Den sistnämnda var mycket finkorningare än i 50-talsdelen, men verkade ändå inte särskilt ihopsjunken. 10-15 cm mätte jag den till.
Längs ned mot innertaket verkar isoleringen bestå av - mossa! Hmm...

Dags att lämna vinden och fynden däruppe för denna gång, med den tomma fotogenlampshållaren svängande från takbjälken... vi lär få tillfälle att återkomma!
/A