Vi har hann med lite trädgårdspyssel i helgen och igår. Jag har försökt gräva fram de små pionknopparna som faktiskt finns. Det är nog en gammal rabatt där, troligen avgränsad med hjälp av en gammal fönsterram, vi hittade nämligen halvtförmultnat trä och gångjärn.
Förutom pionerna och resterna av en marktäckare så finns det inte några andra blommor kvar. Men jag fick med mig lite skott av såpnejlika, lupiner och krolliljor från mamma så de har vi planterat nu. Så får hoppas att de tar sig.
Jag försökte avgränsa rabatten igen med lite plankrester. Det är inte den finaste avgränsningen men den funkar tillfälligt iaf, så att vi vet var vi inte skall klippa med gräsklipparen. I de gamla träresterna så hade myror så klart byggt bo...
Det var en gång en liten flicka som växte upp i ett stort gammalt hus med högt i tak, stora fönster och där varje rum var minst 20 kvadrat. Hon tyckte att det var konstigt att andra folk bodde i så små hus. Hon bestämde sig att hon ville bo i ett stort hus med roligt knasiga utrymmen i när hon blev stor.
Det var en gång en liten pojke som växte upp i tron att 2,40 var den enda takhöjd som fanns, och att det var klart man bodde i en lägenhet. De enda hus han kände till var 60-talslådor, eller 80-talskuber med pappväggar.
När pojke träffade flicka fick han övertygas att så behövde det inte vara. Men när han väl fattat galoppen blev han än mer frälst. Klart det skulle vara ett stort, knasigt gammalt fint hus.
Och nu har vi, G. och A., efter fyra års letande funnit vårt knasiga hus - ett missionshus i tegel från 1892. Detta kommer vi dela med Sverker (så att han också växer upp med skev verklighetsuppfattning vad gäller hus) och så katterna såklart.
Vi nås på anders@borjefrid.nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar