Vi har försummat vår trädgård lite på sista tiden. Vinbärsbuskarna har stått i ett hörn och nog behövts bli plockade, men vi har inte riktigt känt att vi har haft tid att koka saft på bären efter att de har plockats. Och nu har fåglarna hunnit plocka av de svarta vinbären, så de löste det problemet åt oss. Men svartvinbärssaft är inte min favorit precis och den röda busken har fåglarna inte rört - som tur är. Lilla S fick smaka på båda sorters bär, han började med de svarta och tyckte det var gott. Sen fick han smaka de röda och då var de svarta inte alls goda längre. Till skillnad från blåbär så ville han till och med äta bären inomhus, blåbär är bara goda i skogen och ratas med ett "gillar inte om blåbär" inomhus. Blåbär finns det i skogen i alla fall så vi har ätit blåbärspaj denna vecka.
Salladslandet håller också på att svämma över av sallad, så det växer bra. Ärtorna som skulle vara medelhöga blev korta små plantor i värmen, men de gav några ärtskidor i alla fall - och bönorna har börjat blomma nu. Eftersom allt vi sått är sent så har tomaterna också precis börjat att blomma - vi hoppas på en varm höst...
Förutom den otrevliga upptäckten att de svarta vinbären var borta så blev vi positivt överaskade när vi såg några få plommon här och var högt uppe i trädet. Vi såg ingen blom så trodde att vi helt skulle bli utan i år. Förhoppningsvis räcker det till någon burk marmelad iaf.
Äppelträdet dignar av äpplen också - så det lär nog bli många äppelbaserade kakor i höst.
Det var en gång en liten flicka som växte upp i ett stort gammalt hus med högt i tak, stora fönster och där varje rum var minst 20 kvadrat. Hon tyckte att det var konstigt att andra folk bodde i så små hus. Hon bestämde sig att hon ville bo i ett stort hus med roligt knasiga utrymmen i när hon blev stor.
Det var en gång en liten pojke som växte upp i tron att 2,40 var den enda takhöjd som fanns, och att det var klart man bodde i en lägenhet. De enda hus han kände till var 60-talslådor, eller 80-talskuber med pappväggar.
När pojke träffade flicka fick han övertygas att så behövde det inte vara. Men när han väl fattat galoppen blev han än mer frälst. Klart det skulle vara ett stort, knasigt gammalt fint hus.
Och nu har vi, G. och A., efter fyra års letande funnit vårt knasiga hus - ett missionshus i tegel från 1892. Detta kommer vi dela med Sverker (så att han också växer upp med skev verklighetsuppfattning vad gäller hus) och så katterna såklart.
Vi nås på anders@borjefrid.nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar